Ibland går livet ut på att gömma sig, inse att någonting är fel och bara gömma sig. När man inte kan vara där längre. När man måste försvinna. Men livet tillåter det inte. Vi får inte gömma oss. Vi tvingas stå där och ta alla slag, och om vi viker undan låter ödet oss göra det ändå. Människor ser till att vi inte gömmer oss. Och det är inte vårt fel. För vad vi än gör och vad vi än undviker, alla telefonsamtal vi ignorerar, plötsligt får vi ett brev med pengar och det står att avsändaren saknar dig. Det är avsändaren du gömt dig för. Och avsändaren vet att du måste tvingas ringa och tacka för pengarna. En muta, en sista utväg.

 

Vad gör du? 

Gömmer dig, ignorerar. Vilket aldrig funkade.

 

 

Brevet måste skickas tillbaka. 

Hej Elin, Isabelle, vet att ni kommer läsa det här förr eller senare. 
Jag tvingas träffa en kattliknande kvinna med krokodilgröna knästövlar som stirrar på mig tills jag formulerat mina tankar i ord. Det gör mig självmordsbenägen som allt annat, och jag får inte styra mitt liv, för folk vill inte att jag ska vara ensam. Såna här människor är precis som dem personerna i klassrummet som bara måste vara sociala hela sin vakna tid. Atmosfären är ett lock bara jag kan se. Molnen kretsar runt jorden och tvingar bara ner lite ljus på jorden. Men ni kan inte se det. Ni kan inte se locket som närmar sig mer och mer för varje långsamma sekund och som sedan åker iväg och far runt. Som påminner oss om att det är fysiskt omöjligt för oss att finnas på en annan plats. Även fast man inte hör hemma här. 

För att folk inte kan vara tysta. För att folk är så innerligt övertygade om att betyg och ett normalt liv med en familj är viktigt. För att folk är korkade. 

Jag har börjat göra slut på saker. Personer. Jag har inte träffat pappa på en månad. Och jag behöver inte tid. För jag värderar den inte. 

Det går inte att se det som finns att se, kanske för att det inte finns. Vem är det som styr allt? 

Skulle någon kunna berätta vem det är jag gör det här för skulle jag bli tacksam. Fast det ordet finns inte i mitt vokabulär, ändå. Glöm det. 

Jag är inte sjuk. Kanske. Det är inte mitt val. Jag har inte valt att tvingas stanna hemma ibland. Det är inte min tanke. Ingenting är min tanke. 

Whatever. 

Nu är bilden färdig och färgläggd! Jag arbetade knappt på frisyren den här gången, fast jag tycker allt att det funkade helt ok ändå. Problemet var väl den silverfärgade Promakern jag använde som grått till håret, och bland annat dem små prickarna i ögonbrynen. I scannern började det silvriga skimra av ljuset. 

 

Sedan har jag tänkt på att en hel del söker efter perfektion, men jag tycker bara att det är mänskligt med skavanker. Allting borde inte vara perfekt, fast ja.. enligt mig är dem där små felen saker som gör bilderna perfekta. Som att krydda på med lite mänsklighet, liksom.

 

Jag har inspirerats av Lana Del Rey och Undamyumbrella. Får sorgligt nog en hel del inspiration ifrån den hemsidans kreativaste medlemmar. 

Bildkälla: tumblr.com

 

För ett tag sedan tog kamratstödjarna upp en fråga där man skulle berätta vad man helst velat vara för djur. Det lustigaste djuret skulle kamratstödjarna skriva upp, men jag vet inte vad dem skulle ha det till. Visa ledarna över kamratstödjarna, antagligen.

 

Det enda klassen hade kommit med var fåglar och savanndjur. Plötsligt var det min tur, och jag svarade manet.

Det blev helt tyst, folk var chockade, antagligen. "HAHA, MANET?" for det plötsligt ur någon. Någon, inte någon. Någon är alltid samma person. Någon som trackasserar folk, någon som tror på grupptryck, och utan att döma någon kan jag säga att någon är feg. Ja, han är feg. Alla vet det, alla förrutom dem blinda.

"HA, VAD ÄR DET FÖR DJUR? VARFÖR MANET?".

Så jag var tvugnen att försvara mig, eller vad vi nu kan kalla det för. Förklara mig tydligen. För jag ville vara en likgiltig, genomskinlig klump i en stor värld som havet. Jag ville kunna se allt, alla havets hemligheter, för att jag ville vara ett stort öga, men ändå ingenting. Han tyckte att det var det konstigaste djuret, och för att det var det konstigaste djuret och den konstigaste tanken var det min manet som kamratstödjarna noterade för att berätta för ledarna. 

 

Jag längtar inte tillbaka till min klass, och jag förstår inte varför jag borde göra det heller. Jag vill vara en manet. Jag vill vara en geleklump som förtärs och smälter, och plötsligt aldrig mer finns till. 

En gång förra veckan vaknade jag klockan tre på morgonen av att någon var i mitt rum. Det visade sig att min syster tänkte sova i andra sidan av min dubbelsäng, hon hade känt sig iakktagen i källaren, och plötsligt gick det nya brandlarmet igång i hennes rum.

 

Vi satt nyss och kollade på television, och brandlarmet gick igång åter igen. I källaren. Dock har vi också ett brandlarm på övervåningen, och det har inte alls börjat tjuta. Mamma reste sig upp för att gå och fixa till det, och efter några meter slutade det att tjuta. Så min syster får sova i min säng igen. 

 

Jag vet inte varför alarmet tjuter. Kanske sitter det på fel sätt, kanske är det dammpartiklar eller så finns det störningar i luften ifrån en annan dimension som får alarmet att tjuta. Det vore perfekt. Vi lever inte ensamma på jorden.

Ändå tror jag att det värsta av allt är att hon är fyra år äldre än mig. 

 

Bildkälla: tumblr.com

Hej. Ni som någonsin har haft någonting emot mig, ni som vill få reda på hur det är i verkligheten, läs allt.

Jag tror att folk verkligen kräver ett svar på frågan Varför jag tog bort A-punk på gSm. Så, därför tänker jag nu berätta för er, vänner. Jag trodde faktiskt att det var självklart...
Vi kanske ska börja från början. Jag var kanske lite igenkänd ifrån början, när jag väl vann Sveriges Nästa goSupermodel och blev goStar, trots att det var ett år sedan, och att jag egentligen inte vill ta upp det igen. Det flöt på, men innerst inne kändes saker bara fel. Folk hatade mig för påhittade skäl och lögner. Det kändes som att jag stod upp med hjälp av ett stort stöd bakom mig. Jag stod upp fysiskt och stödet gjorde att jag stod upp psykiskt, jag skrev ifrån, gjorde vad jag kände var bäst. Jag kanske inte höll låg profil hela tiden, en del saker var tvugna att komma ut, men sedan lärde jag mig att vara tyst, le. Det var intressant. Jag höll mig inloggad för alla trådar och projekten jag hade som goStar. Fashion Week, ni vet. Jag hade hamnat på en ny nivå, och det var kanske lite svårt att känna igen sig själv i allt som alla skrev. Jag kunde inte se mig själv på ett positivt eller negativt sätt. Jag kunde väl inte se utsidan.
I alla fall, folk tyckte om A-punk och folk tyckte illa om A-punk. Jag stod ut. Sedan kom dagen när bägaren plötsligt svämmade över. En A-ruunk hade tagit plats med någon form av parodi på mig. Allt jag gjort lyckades förvandlas till någonting som bara lät fel. A-ruunk fick allting att låta fel. Denna modell hade skrivit om och överdrivit min profil och gjorde trådar.
Ni ska veta att jag verkligen inte klarar av att folk får uppmärksamhet på min bekostnad. Jag gick in i en tråd av A-ruunk och droppen rann över. Jag såg att alla skrev för fullt i tråden, dem hade inga problem alls med att jag fick plågas utav A-ruunks uppmärksamhet, och jag förstår inte varför någon inte reagerade. Jag satt där och läste, och inte en enda moderator fanns där. Ingen gjorde någonting. Ingen tänkte på att jag plågades av deras djävulsskap. Så jag gjorde vad jag tänkt på lite väl för ofta. Jag tog bort A-punk. Fullständig kallabalik. Dem började göra trådar om mig, låtsades vara jag, ljög om allt möjligt, det blev krig. Vill ni veta något kul? Trots att jag påstås vara lite flippad och kanske stark, är jag känslig. Vem hade förutsett att jag plötsligt hade en klump i halsen?Jag ville att det skulle få ett slut, men jag kände att det inte skulle göra det. Dem fortsatte att skriva och jag visste inte vad jag skulle göra. goSuperAllie mejlade mig på modellen jag satt och anammade skit ifrån, frågade vad som hänt. Hon och D beslutade sig att ta tillbaka A-punk. Mina designs till Fashion Week var tvugna att bli klara. Det är skälet till varför jag kom tillbaka. Men jag hade ingen mer lust med gSm. Förstå det. Det har ingenting med särbehandling att göra. Varför ens tro det? Jag är en sån person som gör vad som känns rätt, men andra får det att verka fel.
Personalen hjälpte mig, försvarade mig, och förklarade klart och tydligt för ER vad som hänt, varför jag fick modellen tillbaka men det kunde ni tydligen inte förstå. Är det därför ni börjar prata om att jag vill ta tillbaka modellen nu igen? Vad tänker ni med?
Och ni som säger att jag blev "mobbad", jag blev inte mobbad. Bara allmänt felbehandlad. Lite väl felbehandlad, tillslut. Ingen är värd det.

Powern av allting tonades bort, allting återgick som vanligt. Tillslut tog Diana'' över efter mig, och då kunde jag äntligen lämna sidan. Fast först var jag tvungen att ta reda på resultatet av ziperall-tävlingen. Väntade tålmodigt, jag lovar. Sedan kom nyheten om att det finska bidraget hade vunnit, och jag väntade ytterligare ett tag på att vi skulle få reda på vem av oss svenskar som hade sitt finalbidrag i tävlingen.
Jag orkade inte vänta, så jag gjorde en tråd. En tråd där jag bad er skriva ert turnummer. Jag sa aldrig att jag tänkte sluta nu om jag fick flest oljämna tal. Jag fick flest oljämna tal, och nu gjorde jag det igen. Jag tog bort A-punk. Jag kände mig fri!
Sedan började det igen. "A-punk var såååå elak emot mina vänner". Jag hade aldrig sett hennes vänner förrut. Inte mejlat med dem. En del gjorde säkert glädjeskutt. "ÄNTLIGEN!". En del skrev hur mycket de ogillade mig. Jag var tyvärr tvungen att kolla på era kommentarer. Jag kan se allt. Ni vet, förr eller senare kommer ALLA sluta, och ni kunde tydligen inte tillåta mig att sluta. Ni ville ha kvar mig och bara allmänt tycka illa om mig. Och när jag försvann kunde ni inte låta bli att öppna era käftar och stå för någonting ni aldrig stått för tidigare. Alla lögner togs upp igen.

Vet ni vad? Jag behövde verkligen sluta. Behövde, behövde, behövde. Jag ville inte stanna kvar på en sådan sida där man alltid tvingades svälja en massa saker om en. Jag ville inte tvingas stöta på er. Varje dag kände jag mig tvungen att logga in. Jag hatar er.
Vem förtjänar att vara på en sån hemsida, egentligen? Mina hattrådar fanns på framsidan ett långt tag, och folk fortsatte att smutskasta mig i trådarna, det kändes som en eviget. Jag var nästan nära på att stämma gSm. Jag tänkte i alla fall tanken. Att dem lät en oskyldig person få så mycket skit, utan att kunna försvara sig. Det kändes som att hela hemsidan var emot mig. Vad jag tänker säga nu har jag aldrig uttalat mig om förrut, men vad i helsefyr håller ni moderatorer på med egentligen? Ni är alltid off. Personalen har inte gjort något fel. Det är medlemmarna. Inte alla. En del är fantastiska. Men jag antar att ni vet vilka ni är. Små råttor.
Jag vill inte slösa min tid på en dator när jag har mitt viktigaste skollår kvar. Hoppas ni förstår. Det är ett stort skäl till varför jag tog bort A-punk, det med. A-punk skulle bara bort.
Där har ni det. Svaret. Vill ni säga någonting till mig, säg det face-to face. Kommentera, skriv i chatten. Kom inte och säg att ni hatar mig bakom era små onlinemodeller.
Det roliga är att idag, några dagar försent fick vi reda på hur det gick för den svenska ziperall-tävlingen. Gissa vem som kom på förstaplats? Gissa vem som tävlade med Danmark och Finland? Moi. Får säkert inte priset nu. Det gör ingenting.
Tänker avsluta texten med att säga att jag ibland skäms över att vara människa. Skäms över er. Och tillslut, hej då. Vi ses inte. (yep, har alla skäl till att låta lite butter och sorglig där, hihi)

 

Fuck it. 

Slurp så var jag bortspolad i universum. Världen väntar, trots att jag föraktat den i hela mitt liv. Tänker hitta världens fina perspektiv. Nu är jag borta. Flugit bort. Jag är fri. 

Bildkälla: Tumblr.com

01:26
Det är inte alls sent. Inte ett dugg sent. Grundskolans sista sommarlov har gjort mig till en nattmänniska, och jag har slutat sova normalt. Jag är otroligt pigg och somnar tidigast vid två. Sover väldigt dåligt, och vaknar vid tolv varje dag. Varför pratar jag om min sömn, och vem försöker jag övertyga? Jag är i alla fall vaken vid den här tiden på natten, och kommer alltid att vara. 

Snart ska jag åka ner till Portugal, och vi ska stanna i tio dagar. Packar. Det går väl helt ok. Problemet är att jag inte har några ballerinas eller flip-flops. What to do, what to do...

 

Ni är alla fullt medvetna om att detta är en ritblogg, jag med. Därför ska jag nu komma till saken.

Jag har gjort ett fan-art till Hanna Widerstedt. Är inte det galet? Tror inte att dem kommer gilla den, vad vet jag? Det är inte så vidare likt. Näsan och ansiktsformen, möjligtvis. Och hårfärgen, yeah. 

Jag läser Hanna Widersteds blogg, och hon är grymt underhållande. Vi har kanske inte samma åsikter om saker och ting, men vi är nog ändå rätt lika. Båda tycker om konst, missuppfattade, starka. Ni förstår vad jag menar.

Ska jag rita ska jag rita vad jag vill, och jag kommer mest teckna upp figurer och lustiga motiv ifrån mitt huvud.

Jag tänker visa er vad just min grej är, och ingen annans. Bilderna kommer kanske inte variera så mycket, men dem kommer vara mycket olika.

Är det ok med er?

Nej, jag äger ingenting. Jag har ingen internetstatus, och särskilt inte när det gäller tumblr. Men när det gäller genomskinlighet är jag bäst på ämnet, som fan.

Ni ser bilden nedanför. Den ritade jag och la upp på le tumblr.

Insåg att det var taggarna som spelar en stor roll i det hela.

- Så, jag gav min bild en massa meningslösa, lockande taggar.

Se på fan, 16 händelser!

Slår vad om att det var grunge, goth och typ piercings som lockade insekterna. Jag vet inte. I alla fall, jag känner mig oemotståndligt charmig och internetpopulär nu. :-(