Min blogg är rent skräp. Jag är medveten om det. Jag lägger inte ens upp teckningar längre. Inte på ett tag. Det enda ni får se är fula kollage jag gör ifrån en hemsida. Mycket har hänt, knappt någonting ifrån era perspektiv.

 

• Jag har varit sjuk. Förkyld. Idag försämrades min hörsel, jag kunde knappt höra vad jag sa och nu ringer det i öronen mer än det vanliga, ständiga mullret. 
• När jag cyklat hem i spöregnet råkade jag somna till Grey's Anatomy och vaknade nu, fyra timmar senare, med en ofärdig labbrapport och troende på att det var onsdag morgon. 
• Jag har också gjort mig av med min dator. Därför våldgästar jag mammas dator ibland för att kolla läget. 
• Loggar in här varje dag, jag läser era kommentarer och kollar statistiken, ville bara säga det med. 
• Skulle vilja sätta en säkerhetsnål i mitt ögonbryn. 
• Jag har en fisk, kampfisk eller något, kallar honom för Mr. Snoops, han är blå och röd och han följer mig med blicken.
• Jag har en stor fejktatuering på en spindel på axeln bara för att.

 

 

 

 

Sitter med feber och dör. 

 

 

Bytte adress till min tumblr.

Den heter nu

www.isande.tumblr.com

SÅ KREATIVT YEAH! 

 

Var på stan. Got a tatoo.

Tänkte ha en frågestund, jag uppdaterar väl inte så mycket egentligen, och det vore kul att få reda på vad människor undrar om mig. Jag ska svara på det jag kan. Promise.

Så, fråga på! Medans ni har chansen. 
Kommer svara på era frågor snarast.

 

Bildkälla: Tumblr.com

Nu är bilden färdig och färgläggd! Jag arbetade knappt på frisyren den här gången, fast jag tycker allt att det funkade helt ok ändå. Problemet var väl den silverfärgade Promakern jag använde som grått till håret, och bland annat dem små prickarna i ögonbrynen. I scannern började det silvriga skimra av ljuset. 

 

Sedan har jag tänkt på att en hel del söker efter perfektion, men jag tycker bara att det är mänskligt med skavanker. Allting borde inte vara perfekt, fast ja.. enligt mig är dem där små felen saker som gör bilderna perfekta. Som att krydda på med lite mänsklighet, liksom.

 

Jag har inspirerats av Lana Del Rey och Undamyumbrella. Får sorgligt nog en hel del inspiration ifrån den hemsidans kreativaste medlemmar. 

Bildkälla: tumblr.com

 

För ett tag sedan tog kamratstödjarna upp en fråga där man skulle berätta vad man helst velat vara för djur. Det lustigaste djuret skulle kamratstödjarna skriva upp, men jag vet inte vad dem skulle ha det till. Visa ledarna över kamratstödjarna, antagligen.

 

Det enda klassen hade kommit med var fåglar och savanndjur. Plötsligt var det min tur, och jag svarade manet.

Det blev helt tyst, folk var chockade, antagligen. "HAHA, MANET?" for det plötsligt ur någon. Någon, inte någon. Någon är alltid samma person. Någon som trackasserar folk, någon som tror på grupptryck, och utan att döma någon kan jag säga att någon är feg. Ja, han är feg. Alla vet det, alla förrutom dem blinda.

"HA, VAD ÄR DET FÖR DJUR? VARFÖR MANET?".

Så jag var tvugnen att försvara mig, eller vad vi nu kan kalla det för. Förklara mig tydligen. För jag ville vara en likgiltig, genomskinlig klump i en stor värld som havet. Jag ville kunna se allt, alla havets hemligheter, för att jag ville vara ett stort öga, men ändå ingenting. Han tyckte att det var det konstigaste djuret, och för att det var det konstigaste djuret och den konstigaste tanken var det min manet som kamratstödjarna noterade för att berätta för ledarna. 

 

Jag längtar inte tillbaka till min klass, och jag förstår inte varför jag borde göra det heller. Jag vill vara en manet. Jag vill vara en geleklump som förtärs och smälter, och plötsligt aldrig mer finns till. 

 

En gång förra veckan vaknade jag klockan tre på morgonen av att någon var i mitt rum. Det visade sig att min syster tänkte sova i andra sidan av min dubbelsäng, hon hade känt sig iakktagen i källaren, och plötsligt gick det nya brandlarmet igång i hennes rum.

 

Vi satt nyss och kollade på television, och brandlarmet gick igång åter igen. I källaren. Dock har vi också ett brandlarm på övervåningen, och det har inte alls börjat tjuta. Mamma reste sig upp för att gå och fixa till det, och efter några meter slutade det att tjuta. Så min syster får sova i min säng igen. 

 

Jag vet inte varför alarmet tjuter. Kanske sitter det på fel sätt, kanske är det dammpartiklar eller så finns det störningar i luften ifrån en annan dimension som får alarmet att tjuta. Det vore perfekt. Vi lever inte ensamma på jorden.

Ändå tror jag att det värsta av allt är att hon är fyra år äldre än mig. 

 

Bildkälla: tumblr.com

Hej. Ni som någonsin har haft någonting emot mig, ni som vill få reda på hur det är i verkligheten, läs allt.

Jag tror att folk verkligen kräver ett svar på frågan Varför jag tog bort A-punk på gSm. Så, därför tänker jag nu berätta för er, vänner. Jag trodde faktiskt att det var självklart...
Vi kanske ska börja från början. Jag var kanske lite igenkänd ifrån början, när jag väl vann Sveriges Nästa goSupermodel och blev goStar, trots att det var ett år sedan, och att jag egentligen inte vill ta upp det igen. Det flöt på, men innerst inne kändes saker bara fel. Folk hatade mig för påhittade skäl och lögner. Det kändes som att jag stod upp med hjälp av ett stort stöd bakom mig. Jag stod upp fysiskt och stödet gjorde att jag stod upp psykiskt, jag skrev ifrån, gjorde vad jag kände var bäst. Jag kanske inte höll låg profil hela tiden, en del saker var tvugna att komma ut, men sedan lärde jag mig att vara tyst, le. Det var intressant. Jag höll mig inloggad för alla trådar och projekten jag hade som goStar. Fashion Week, ni vet. Jag hade hamnat på en ny nivå, och det var kanske lite svårt att känna igen sig själv i allt som alla skrev. Jag kunde inte se mig själv på ett positivt eller negativt sätt. Jag kunde väl inte se utsidan.
I alla fall, folk tyckte om A-punk och folk tyckte illa om A-punk. Jag stod ut. Sedan kom dagen när bägaren plötsligt svämmade över. En A-ruunk hade tagit plats med någon form av parodi på mig. Allt jag gjort lyckades förvandlas till någonting som bara lät fel. A-ruunk fick allting att låta fel. Denna modell hade skrivit om och överdrivit min profil och gjorde trådar.
Ni ska veta att jag verkligen inte klarar av att folk får uppmärksamhet på min bekostnad. Jag gick in i en tråd av A-ruunk och droppen rann över. Jag såg att alla skrev för fullt i tråden, dem hade inga problem alls med att jag fick plågas utav A-ruunks uppmärksamhet, och jag förstår inte varför någon inte reagerade. Jag satt där och läste, och inte en enda moderator fanns där. Ingen gjorde någonting. Ingen tänkte på att jag plågades av deras djävulsskap. Så jag gjorde vad jag tänkt på lite väl för ofta. Jag tog bort A-punk. Fullständig kallabalik. Dem började göra trådar om mig, låtsades vara jag, ljög om allt möjligt, det blev krig. Vill ni veta något kul? Trots att jag påstås vara lite flippad och kanske stark, är jag känslig. Vem hade förutsett att jag plötsligt hade en klump i halsen?Jag ville att det skulle få ett slut, men jag kände att det inte skulle göra det. Dem fortsatte att skriva och jag visste inte vad jag skulle göra. goSuperAllie mejlade mig på modellen jag satt och anammade skit ifrån, frågade vad som hänt. Hon och D beslutade sig att ta tillbaka A-punk. Mina designs till Fashion Week var tvugna att bli klara. Det är skälet till varför jag kom tillbaka. Men jag hade ingen mer lust med gSm. Förstå det. Det har ingenting med särbehandling att göra. Varför ens tro det? Jag är en sån person som gör vad som känns rätt, men andra får det att verka fel.
Personalen hjälpte mig, försvarade mig, och förklarade klart och tydligt för ER vad som hänt, varför jag fick modellen tillbaka men det kunde ni tydligen inte förstå. Är det därför ni börjar prata om att jag vill ta tillbaka modellen nu igen? Vad tänker ni med?
Och ni som säger att jag blev "mobbad", jag blev inte mobbad. Bara allmänt felbehandlad. Lite väl felbehandlad, tillslut. Ingen är värd det.

Powern av allting tonades bort, allting återgick som vanligt. Tillslut tog Diana'' över efter mig, och då kunde jag äntligen lämna sidan. Fast först var jag tvungen att ta reda på resultatet av ziperall-tävlingen. Väntade tålmodigt, jag lovar. Sedan kom nyheten om att det finska bidraget hade vunnit, och jag väntade ytterligare ett tag på att vi skulle få reda på vem av oss svenskar som hade sitt finalbidrag i tävlingen.
Jag orkade inte vänta, så jag gjorde en tråd. En tråd där jag bad er skriva ert turnummer. Jag sa aldrig att jag tänkte sluta nu om jag fick flest oljämna tal. Jag fick flest oljämna tal, och nu gjorde jag det igen. Jag tog bort A-punk. Jag kände mig fri!
Sedan började det igen. "A-punk var såååå elak emot mina vänner". Jag hade aldrig sett hennes vänner förrut. Inte mejlat med dem. En del gjorde säkert glädjeskutt. "ÄNTLIGEN!". En del skrev hur mycket de ogillade mig. Jag var tyvärr tvungen att kolla på era kommentarer. Jag kan se allt. Ni vet, förr eller senare kommer ALLA sluta, och ni kunde tydligen inte tillåta mig att sluta. Ni ville ha kvar mig och bara allmänt tycka illa om mig. Och när jag försvann kunde ni inte låta bli att öppna era käftar och stå för någonting ni aldrig stått för tidigare. Alla lögner togs upp igen.

Vet ni vad? Jag behövde verkligen sluta. Behövde, behövde, behövde. Jag ville inte stanna kvar på en sådan sida där man alltid tvingades svälja en massa saker om en. Jag ville inte tvingas stöta på er. Varje dag kände jag mig tvungen att logga in. Jag hatar er.
Vem förtjänar att vara på en sån hemsida, egentligen? Mina hattrådar fanns på framsidan ett långt tag, och folk fortsatte att smutskasta mig i trådarna, det kändes som en eviget. Jag var nästan nära på att stämma gSm. Jag tänkte i alla fall tanken. Att dem lät en oskyldig person få så mycket skit, utan att kunna försvara sig. Det kändes som att hela hemsidan var emot mig. Vad jag tänker säga nu har jag aldrig uttalat mig om förrut, men vad i helsefyr håller ni moderatorer på med egentligen? Ni är alltid off. Personalen har inte gjort något fel. Det är medlemmarna. Inte alla. En del är fantastiska. Men jag antar att ni vet vilka ni är. Små råttor.
Jag vill inte slösa min tid på en dator när jag har mitt viktigaste skollår kvar. Hoppas ni förstår. Det är ett stort skäl till varför jag tog bort A-punk, det med. A-punk skulle bara bort.
Där har ni det. Svaret. Vill ni säga någonting till mig, säg det face-to face. Kommentera, skriv i chatten. Kom inte och säg att ni hatar mig bakom era små onlinemodeller.
Det roliga är att idag, några dagar försent fick vi reda på hur det gick för den svenska ziperall-tävlingen. Gissa vem som kom på förstaplats? Gissa vem som tävlade med Danmark och Finland? Moi. Får säkert inte priset nu. Det gör ingenting.
Tänker avsluta texten med att säga att jag ibland skäms över att vara människa. Skäms över er. Och tillslut, hej då. Vi ses inte. (yep, har alla skäl till att låta lite butter och sorglig där, hihi)

 

Fuck it. 

 

Slurp så var jag bortspolad i universum. Världen väntar, trots att jag föraktat den i hela mitt liv. Tänker hitta världens fina perspektiv. Nu är jag borta. Flugit bort. Jag är fri. 

Bildkälla: Tumblr.com