Hej Elin, Isabelle, vet att ni kommer läsa det här förr eller senare. 
Jag tvingas träffa en kattliknande kvinna med krokodilgröna knästövlar som stirrar på mig tills jag formulerat mina tankar i ord. Det gör mig självmordsbenägen som allt annat, och jag får inte styra mitt liv, för folk vill inte att jag ska vara ensam. Såna här människor är precis som dem personerna i klassrummet som bara måste vara sociala hela sin vakna tid. Atmosfären är ett lock bara jag kan se. Molnen kretsar runt jorden och tvingar bara ner lite ljus på jorden. Men ni kan inte se det. Ni kan inte se locket som närmar sig mer och mer för varje långsamma sekund och som sedan åker iväg och far runt. Som påminner oss om att det är fysiskt omöjligt för oss att finnas på en annan plats. Även fast man inte hör hemma här. 

För att folk inte kan vara tysta. För att folk är så innerligt övertygade om att betyg och ett normalt liv med en familj är viktigt. För att folk är korkade. 

Jag har börjat göra slut på saker. Personer. Jag har inte träffat pappa på en månad. Och jag behöver inte tid. För jag värderar den inte. 

Det går inte att se det som finns att se, kanske för att det inte finns. Vem är det som styr allt? 

Skulle någon kunna berätta vem det är jag gör det här för skulle jag bli tacksam. Fast det ordet finns inte i mitt vokabulär, ändå. Glöm det. 

Jag är inte sjuk. Kanske. Det är inte mitt val. Jag har inte valt att tvingas stanna hemma ibland. Det är inte min tanke. Ingenting är min tanke. 

Whatever.