"Ditt mål i livet? - tar det som det kommer". Hennes liv försvann ett år senare.

Fredag. Igen. Ligger i sängen, mätt på vit choklad, väntar på att tiden ska rinna ut, för det är väl det vi alla gör? Vi har antingen för mycket av den, eller för lite. Jag värderar den inte, jag är tidsförvirrad och låter saker ta sin tid, jag glömmer bort att jag väntar och låter det bli en överraskning.

Kollar på Skins. Bläddrar igenom en bilddagbok med +3000 bilder. Är apatisk inför framtiden. Ska på bio ikväll, ska gå på stickfestival imorgon, Borås, fira födelsedagar, gå på gymnasiemässa, åka på studieresa till Stockholm, sitta i en buss i åtta timmar på en dag, fängelse. 

Vill tillbaka till en värld jag aldrig funnits i, ska jag skapa om den? 

Bildkälla: tumblr.com

Plötsligt hittade jag mig själv på hennes bilddagbok, tre år gammal bild, tolv år gammal brevid pappa. 

Undertext: Min lilla snart stora syster.

En bild efter det där jag reagerat på ett cigarettpaket eller någonting. 

Undertext: hmm... tycker inte vi behöva tvinga på henne cigg riktigt än va??? 

Hon har tänkt på mig.

Och om hon ens vet att jag finns nu, vem jag är och hur jag ser ut, vad är det här för sjukt? Vem har gjort såhär emot oss? Hur kan någon som inte finns få en att skratta? Hur kan en människa finnas kvar, upplagd på internet utan att ha en levande kropp?